Nihonto – vapen som konst

av Robert von Sandor

Under det senaste årtiondet har japanska blankvapen rönt en allt större uppmärksamhet utanför Japan. Samlare i väst har på allvar börjat studera dessa unika vapen och det i en omfattning som aldrig förr.

Dessutom har japanska svärd mycket speciella egenskaper och en mycket intressant historia.

Tillverkning

Tillverkningsprocessen skiljer sig från allt annat som har med europeiska blankvapen att göra. Det idealiska svärdet skall ha två egenskaper. Det skall vara oerhört vasst och det skall inte kunna brytas. De japanska svärdssmederna har löst detta problem genom att härda eggen så att den blir mycket hård och därför kan fejas till maximal skärpa, samt att tillverka klingans kärna av ett annat slags stål än eggen så att klingan för övrigt blir ”segare” och därmed ej så bräcklig.

När klingan smids använder smeden en teknik som kallas damaskering. I princip går det till så att ytterstålet viks över ett antal gånger och välles ihop i olika omgångar under arbetets gång. Klingan får på detta sätt även en speciell ytstruktur som är karaktäristisk för den metod som smeden har använt i arbetet.

Härdning av den färdigsmidda klingan sker sedan den har täckts med lera. På de ställen där klingan måste vara hårdast, dvs eggen och området kring denna, är lerlagret tunnast. I detta tunna skikt kan smeden dessutom rita mönster som framträder på klingan efter härdningen och poleringen som en slags dekorativ ”dimma” med bestämd struktur. När klingan är färdigsmidd och härdad måste den fejas och poleras.

Beroende på vilken teknik smeden använde när de olika stålsorterna välldes ihop blev den färdigsmidda klingans ytstruktur mönstrad på ett karaktäristiskt sätt. Mönstret ”berättar” hur klingan är smidd.  

Den delen av klingan som skulle härdas hårdast fick också ett ”mönster” som framträder efter poleringen som en ”dimma”. Detta mönster har ofta även ett dekorativt syfte samtidigt som detaljer i strukturen visar härdningens kvalitet.

Det japanska svärdets kulturhistoria

Det vi idag kallar nihonto (samurajsvärd) började tillverkas kring 800 e K. Sannolikt var det smeder från det asiatiska fastlandet som först smidde sådana klingor i Japan. På 900-talet e K finner man de första smederna, som man idag vet ganska mycket om.

De klingor som tillverkades då kriget mellan de två stora feodala klanerna Minamoto och Taira pågick var långa med en kraftig böjning nära tången. Klingornas totala längd var 110-120 cm. Dessa klingor var avsedda att användas framförallt från hästryggen på samma sätt som man använder sabel i Europa.

Vid 1100-talet slut inleddes ett nytt kapitel i Japans och därmed ven i det japanska svärdets historia. Under denna period (Kamakura 1185-1392) smiddes de bästa klingorna någonsin. I Kamakura samlade shogunen alla duktiga svärdsmeder i landet och gav dem goda förutsättningar att tillverka högkvalitativa klingor. Efterfrågan på svärd var stor och blev än större i samband med de två mongoliska invasionsförsöken 1274 och 1281 då Kublai Kahn försökte ockupera Japan. Klingorna under Kamakura-perioden gjordes kraftigare än tidigare och härdningslinjen blev mer fantasifull i sitt mönster. Smidet bringades till sin fulländning.

Under tiden 1331-1394 rasade de största inbördeskrigen i landets historia. Efterfrågan på vapen steg i takt med upptrappningen av kriget. De långa svärden (tachi) som man började använda från hästryggen behöll sin längd från Kamakura-perioden men nu brjade man även smida dolkar (tanto) som egentligen inte hade någon större betydelse på slagfältet utan har en mer dekorativ uppgift att fylla. Ett annat vapen som nu börjar produceras i större antal var den sk nagamaki eller naginata, ett stångvapen med en lång klinga som liknar ett svärd och klingan är fastsatt i en lång stång. Naginatan var mycket effektiv och användes ofta för att med en svepande rörelse – likt ett slag med en lie – skära av benen på en häst för att få den beridne samurajen att falla till marken. Han blev då ett lätt byte för den naginata-beväpnade fotsoldaten.

Under tidig Muromachi-tid, 1394-1427, lyckades flera smeder i Bizen att uppnå kvaliteter som var jämförbara med Kamakura-periodens produkter och skapade ett begrepp som fick benämningen Oei-Bizen. Vid denna tid började man också tillverka det korta svärdet wakisashi. Dessa svärd blev mycket populära och så småningom kom de att ersätta dolken (tanto) på sina håll. Det är nu som samurajen börjar bära parsvärdet daisho (det långa och det korta).

Under 1500-talet inträffade en genomgripande förändring av svärdklingans montering. Från att ha varit monterad så att den kunder bäras hängande från bältet med eggen neråt (tachi-montering) stacks nu svärdet i bältet med eggen riktad uppåt. Det nya sättet att bära svärd gjorde de tidigare gehängen onödiga och den nya monteringen kallades katana-montering. Den kortare wakizashi-klingan monterades nu som matchande par till katana och paret bars instuckna i bältet på samma sida till vänster om navlen så att det långa svärdets parerplåt (tsuba) tangerade kroppens mittpunkt. Bärandet av parsvärd var samurajens privilegium. Icke samurajer fick endast bära wakizashi eller tanto.

De svärd som smiddes före 1615 kallas idag för koto (gamla svärd). Klingor som smiddes efter 1615 (ibland anges årtalet till 1596) kallas shinto (nya svärd). Klingorna som tillverkades under Tokugawa-perioden skiljde sig i många avseende från koto-klingorna. Framför allt hade man tidigare använt sig av järnmalm som fanns på den lokala platsen där smeden bodde. Shinto-klingorna smiddes av järn som var förarbetat på ett centralt ställe, ofta i de större städerna. Smederna använde nu även importerat järn från Holland och Indien.

Shinto-klingornas härdningsmönster fick en mycket fantasifull utformning och klingorna blev också rakare. Eftersom det rådde fred var det inte samma efterfrågan på vapen som tidigare och kvaliteten försämrades. Det blev viktigare hur vapnet såg ut än hur bra klingan var. Nu började man även med prydnadsgravyrer på själva klingan (horimono).

Det sista stora uppsvinget kom i början av 1800-talet och leddes av smeden Suishinshi Masahide. De svärdklingor som smiddes från från början av 1800-talet och fram till slutet av samma århundrade kallas shin-shin-to (nya-nya-svärd). Dessa klingor fick en mer fantasifull form än tidigare. Katana-klingan blev längre och tanto tillverkades återigen och blev ofta en smakfull dekoration till klädedräkten, liksom också wakizashi.

Med Meiji-resturationen 1868 upphörde i stort sett tillverkningen av svärdsklingor, men svärdsmideskonsten hölls ändå vid liv. Kejsaren Meiji gav officiellt ”konstnärsstöd” till en del svärdsmeder och de bevarade de gamla teknikerna.

Under hela 1900-talet och speciellt tiden före och under andra världskriget tillverkades stora mängder av svärdsklingor. Dessa är dock inte gjorda på samma sätt som äkta nihonto och saknar därför helt konstnärligt värde.

I våra dagar har intresset för svärd i Japan och i västvärlden åter ökat och en intensiv forskning bedrivs. Det finns idag ca 250 aktiva verksamma svärdsmeder i Japan och bland dessa omkring 20 smeder som kan sägas tillverka kvalitetsklingor. En av anledningarna till att man studerar och forskar på detta område är att det japanska svärdet är så centralt i Japans historia och en annan att klingan anses vara en förstklassig konstprodukt som inte kan överträffas med modern teknik.

© Johan Pettersson, Gake Dojo | johan@gakedojo.net